jag går med glädje i hela kroppen upp mot backen för att möta dig. äntligen, tänker jag. när rakstreckan kommer ser jag någon långt där borta. jag går. du går. äntligen ser jag dig klart och tydligt. äntligen är du hemma. äntligen ska jag nu få krama om dig. snart, alldeles strax, om några sekunder, snart...

vi kommer bara varandra närmare och närmare. tillslut, när det bara är 10 meter kvar kan jag inte hålla mig. min kropp skriker efter din famn och jag börjar nu att springa. jag springer och du bara ler. du stannar upp och jag fortsätter att springa. och äntligen, pang så slänger jag mig upp i din famn. du bär upp mig från marken samtidigt som du kramar om mig stenhårt. mina armar är som fastklistrade runt din hals och jag hör nu bara några svaga ord i mitt öra "ahh, om jag saknat dig min älskling". vi kramas länge, länge. efter ett tag börjar du leta efter mina läppar och jag får min efterlängtade puss. du får din tillbaka. och jag inser bara ännu engång att att du är den jag verkligen älskar. på riktigt. sådär äckligt jävla mycket.



du ler. tar min hand. sen vandrar vi vidare. vidare mot våra kommande dagar
fyllda av kärlek. nu kommer jag in på den där speciella kärleken igen. vår kärlek.

tack älskling, tack för att du och jag skapat denna underbara känsla.
den där känslan som kallas kärlek. du och jag. tillsammans.

tack♥