MITT I NATTEN

helvete. nu om natten är det värst.
jag har en sådan längtan och en sådan saknad.
jag längtar och saknar efter något som tidigare i
16 månader har varit min vardag.
jag är inte
van vid att vara ensam än. kommer jag någonsin vänja mig?
kommer det någonsin kännas rätt utan dig?

jag  sa ju till dig idag; jag tror du klarar dig bättre utan mig nu. 
jag tror att det är bättre om jag inte finns i ditt liv. egentligen vill jag finnas där, men funkar det?

det som var värst när jag sa det till dig, det var att se alla dina tårar. dom bara rann
som floder ner längs dina kinder.
OCH så stadigt hårt du höll i min hand samtidigt,
så hårt gräpp om mig har du aldrig tidigare haft. jag kände din rädsla.
jag såg i dina ögon att du var rädd. och den rädsla jag såg i dina ögon,
den rädslan har jag burit runt på i en månad nu...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0