jag borde egentligen inte sakna alls. inte än i alla fall, inte bara efter ett dygn. men jag gört. ap mycket. fyra, fem dagar brukar vara helt okej. sen brukar saknaden komma på riktigt. då brukar det börja kännas i kroppen. men nu, nu känner jag den känslan redan efter ett dygn. varför? jo, bara för att jag vet. jag vet att det kommer ta två hela veckor innan jag får pussa på honom igen och innan jag får höra honom viska i mitt öra det där lilla ordet på fyra bokstäver. det där lilla, lilla ordet som symboliserar så mycket kärlek och lycka. jag har alltid tyckt att det här med tid är en konstig grej. ibland springer tiden iväg och ibland känns minuter som timmar. jag fattar egentligen inte? och jag fattar fan inte att man kan älska en person så jävla mycket heller.

sådär mycket som jag älskar min victor♥