Jag känner mig halv, tom. Som att något saknas. Nästan lite naken. Egentligen har det bara gått tre dagar och 21 timmar sedan han kastade sig upp ur min varma säng. Han hade försovit sig. Precis som vanligt. Tre sekunder senare, vi står i min allt för kalla hall och kysser varandra ömt hejdå. Jag naken och han fullt påklädd. Fem gånger var hinner vi säga att vi älskar varandra innan jag stänger dörren. Fem gånger. Mina trötta ögon drar sig till fönstret. Steg för steg ser jag honom komma närmare bilen. Steg för steg längre bort från mig. Varje gång gör det lika ont. Jag går och lägger mig igen. Jag kan inte somna om, orsaken är alla tankar och en allt för högljud fluga. Tankar som att vissa av dagarna jag har framför mig kommer gå allt för segt dyker upp. En obehaglig känsla tar över min kropp. Jag kan forfarande inte sova. Jag vrider och vänder på mig. Tillslut bestämmer jag mig för att gå in och lägga mig i min systers tomma säng. Nytt rum, ingen fluga, nya tankar. Jag lägger mitt egentligen allt för trötta huvud ner på den kalla kudden. Tillslut somnar jag. Äntligen. 

 

Fyra timmar senare och mamma kommer in och väcker mig. Jag går upp och äter frukost, samtidigt som jag äter min macka bläddrar jag i morgontidningen och på sida fyra står dom där orden. Orden som kommer att ge mig en sådan energi till att nästan med glädje klara av 13 dagar utan honom, han som annars alltid ligger bredvid mig i sängen när jag vaknar. Jag hämtar saxen och klipper ut den fina meningen. Därefter går jag och hämtar min 500-sidors bok. Jag öppnar boken och lägger ner den urklippta meningen som ett bokmärke. Jag ler och en glädje sprider sig i hela min kropp. Jag stänger sakta, sakta igen boken samtidigt som jag läser meningen ännu en gång.. "Trots att det gör ont att skiljas åt så finns det inget vackrare än att återförenas."  Sedan mumlar jag tyst för mig själv...

 

Återförenas. Jag längtar. Redan.