jag har sett din den där blicken förr.
jag har sett lågor slockna.
hoppas att jag nu har sett fel.
men dina svar är så trötta?
försöker verkligen ta det kallt,
men oron finns där ändå.

i ensamheten plågar jag mig själv,
och låter faktiskt tårarna få finnas.
för jag vill inte visa hur rädd jag är just nu.
inte förrän jag får veta helt säkert.

som ett timglas, är kärkek.
och jag kan bara inte hjälpa det.
jag kan verkligen inte det.
jag kan inte heller hjälpa att jag älskar dig.
att jag faktiskt älskar dig, för jävla mycket.