Det började med att jag märkte att någonting inte stod rätt till hos dig. Jag frågade dig flera gånger om det var något, jag frågade varför du betedde dig som du gjorde. Jag fick samma svar varje gång; det är ingenting, allt är som det ska. Jag trodde på dig tills den där fredagen kom, kommer du ihåg? fredagen den 3/9. Vi stod utanför mitt hus och diskuterade vart du och jag ska sova någonstans denna kväll. Du ville sova med Gustav fast du lovat mig att komma och sova med mig, jag som hade suttit hemma själv och hade planerat hela min fredag efter dig. Mitt i allt frågade jag dig om du vill vara själv ett tag. Du svarade att du inte visste vad du kände längre. Allt kom som en stor jävla chock för mig, jag fattade ingenting. Mina knän vek sig och jag ramlade ihop på min gata, du blev rädd tror jag. Du tog tag i mig och sa att jag skulle ställa mig upp. Du kramade om mig och sa att allt skulle bli bra. Vi stod och pratade ett bra tag och kom senare fram till att du skulle komma och sova hos mig senare på kvällen. Du sa att du inte ville att jag skulle ligga och gråta själv hela natten så då bestämde du dig för att sova hos mig...

Du kom till mig senare på kvällen, allt kändes så jävla konstigt. Det var den värsta natten i mitt liv och jag sov knappt någonting. Jag vaknade flera gånger av att tårarna rann på mina kinder och av att paniken tog över hela min kropp. Vi sov 3 timmar allt som allt tror jag, sedan ringde klockan. Vi skulle upp tidigt för att du skulle iväg och spela match. Vi åkte upp till nordiahallen där du hade samling. Jag satt i baksätet i din bil och funderade över hur livet skulle bli. Du kom fram till mig, pussade mig på munnen och satt dig bredvid. Jag förstod egentligen inte varför du pussade mig, du hade ju gjort slut med mig några timmar innan? Jag kramade om dig och sa; jag förstår att det inte är lätt vara den som lämnar. Jag förstår att det är jobbigt för dig med. Då kom dina tårar och nära dina kommer, börjar mina också rinna. Där satt vi i din bil och grät några minuter innan du skulle iväg och spela. Det var för få bilar för att jag skulle kunna åka med, så vi kramades, sa att vi älskade varandra och sedan vandrade jag hemåt, medan du satte dig i bilen som sakta med säkert började rulla iväg.

Vi träffades sen senare på kvällen. Jag sa till dig att jag tyvärr inte orkade ha dig som vän och umgås med dig om vi nu inte kände samma sak för varandra. Vi kom iallafall tillslut fram till att vi skulle testa igen, både ville. Vi bestämde också att ändra vårat förhållande lite, att vi inte skulle ses lika ofta och att vi skulle ha mer egen tid. Men det funkade inte det heller. Efter vi testade det i två veckor, så bestämde du dig att vandra vidare. Vi satt i mitt rum, den 15/9 en onsdag, och där i mitt rum tog helt plötsligt år saga slut.

Sedan kom de här helvetes dagarna, då jag låg nätterna långa och grät. Då jag inte kunde sova själv, då jag Emma 17 år fick sova med mamma och pappa för att jag skakade av rädsla. De var dem här jävla dagarna och nätterna då jag skulle behöva vänja mig. Du och jag levde i ett förhållande väldigt nära och tätt intill varandra, vi sov med varandra 5-6 dagar i veckan och vi pratade med varandra varje dag. Du lämnade ett så stor tomt hål efter dig. Tänk er själva jag har haft honom där varje natt och nu skulle jag bara en dag börja vänja mig vid att sova helt ensam. Det var svårt. Tidigare kunde jag ringa honom dygnet runt och nu vet man att han inte ville ha mina telefonsamtal längre. Det var så jävla tufft att inse. De här dagarna har varit de värsta dagarna i mitt liv hittills, de har varit så jävla jobbiga och tagit så otroligt mycket energi. För mycket energi för att jag skulle orka leva mitt liv som jag gjort tidigare, jag slutade både äta och träna och det enda jag brydde mig om var det här och skolan.

Mitt i allt får jag höra från hela omvärlden att han träffat någon ny och jag fattar ingenting. Jag pratade med honom flera gånger och även här sa han; det är ingenting mellan oss, jag träffar bara henne för att plugga och hon är min vän.  Jag fick till och med höra från vissa av de människor som står honom mycket nära att han ljög och gick bakom min rygg. Människan jag älskat av hela mitt hjärta, stack kniven i ryggen på mig! och det värsta av allt var att han trodde att jag inte skulle få reda på någonting. Jag förstår fortfarande inte hur han tänkte. Under den här tiden som ni redan kanske vet, så träffade han både mig och henne. Han släppte aldrig taget om mig helt. Vi fortsatte att ses och umgås, som något slags hemligt par typ. Jag har mått skit över att han inte vetat vad han velat, utan att han stått och trampat med ena foten hos mig och den andra någon annanstans. Det har varit äckligt jobbigt.

Sen efter en månad kanske började jag känna mig ganska stark, glad och se lite ljus. De kom en helg då jag hade så underbart roligt med mina vänner, festade, fotade och bara mådde allmänt bra. Jag började inse att jag faktiskt kunde må bra utan honom, att jag kunde stå på egna ben OCH vara stark. Jag hade nu inte pratade med honom på flera dagar och saknade började också avta. Men mitt i allt började han smsa mig. Jag kände på en gång att det började klia i fingrarna och att jag vill svara, men jag visste inte hur jag skulle göra. Jag bestämde mig iallafall för att svara. Sen skrev vi hela den helgen. Vi smsade ganska mycket och jag blev ännu en gång jävligt förvirrad. Sen kom den där söndagen, 17/10 då det där smset som jag blev helt stum av kom till min inkorg...

Det är exakt två veckor sen, ja läs igen, TVÅ VECKOR SEDAN jag fick det där smset. Datumet var 17/9. På morgonen när jag vaknar ser jag att jag har två sms på telefonen. I det första frågade han mig vad jag gjorde och i det andra skrev han att han tänkte på mig och fick bara lov att skriva till mig. Jag blev ganska chockad när jag läste vad som stod, ett sånt sms hade jag inte fått på över en månad av denna kille. Sen smsade vi hela den här dagen och mitt i allt när vi skriver med varandra, plingar min telefon till och det är ett till sms av han, i det stod det; jag är seriöst inte lycklig utan dig. Jag skrev tillbaka att jag inte är lycklig utan han heller, det är inte heller, inte alls. Som svar får jag det här smset; När jag på nätterna sluter ögonen så vandrar mina tankar iväg på dig och mig. Jag tänker på våran enormt speciella historia. Det finns nog ingen i hela världen som delar det vi gör Emma. Minns du alla underbara stunder vi haft tillsammans? Våran dag på gräsmattan, 3år av stirrande på varandra under lektionerna, när vi åkte till tom-tits, när vi träffades i turkiet? Allt det där, du gjorde mitt liv så jävla bra! Antar att man måste vara utan för att inse vad man egentligen har. Det finns ingen som du, inte på långa vägar♥ När jag fick det där smset, blev jag helt stum. Jag kunde inte ens svara för jag förstod ingenting? Ville han ha tillbaka mig nu eller? Jag skrev tillbaka att jag tyckte att vi borde träffas, för jag förstod ärligt talat ingenting av vad han precis skrivit till mig...

Vi träffas senare på kvällen och oj vad både han och jag log. Allt kändes som bortblåst för två sekunder. Vi kramade varandra i evigheter och vi pussades mer än någonsin, även fast vi egentligen inte borde. Där stod han, han som jag delat hela 16 månader med och nu ville ha tillbaka mig. Vad fan gör man? Jag som fortfarande var störtkär i honom sa att jag inte kan ta tillbaka dig här och nu, för då accepterar jag det du gjort mot mig. Men vi får se vad som händer. Vi kom överens om att börja träffas igen och sedan skulle vi se vart tiden tog oss. Han sa klart och tydligt till mig att han ångrat sig och att om han kunde få allting ogjort så önskade han att han kunde få det. Han står där och berättar för mig hur mycket han älskar mig, han säger till mig; det är dig jag vill leva med tills jag blir gammal och att vi kommer få det så jävla bra. Efter en sån här pratstund tror jag självklart att han vet vad han vill, varför skulle man annars gå tillbaka till mig?


Vi började träffas igen, hade det super mysigt och det började faktiskt kännas mer som förr. En vecka gick och allt kändes bra i hjärtat. När vi träffades, var han och jag som ett par, vi pussades, kramades osv. Men så fort vi kom utanför våra rum, ut till verkligheten, då var vi bara vänner igen. Vi var tillbaka till det där konstigt förhållandet, det förhållande vi hade innan vi blev tillsammans på riktigt. Denna gång, kände jag att jag inte orkade, jag orkade inte träffa dig och vara din "flickvän" när det vara bara vi och sedan vara din vän när alla andra såg. Så jag bestämde mig att träffa honom och fråga honom varför han ville ha det så här. Vet ni vad han svarar när jag frågar honom varför? Han säger att han inte vill inleda någonting för att han inte är säker och att han inte vill såra mig igen om det nu så är att han inte är säker. Fattar ni? Efter att han stått den där söndagen och sagt att han ångrar sig mer än någonting annat, så säger han nu några dagar senare att han IGEN inte är säker.


Så här ligger alltså allting till, så här har jag och Victor Jegendal hållit på sen vi gjorde slut. Eller det är en väldigt förkortade variation av det som hänt, men jag fick lov att skriva ner det, blir helt galen av att bära på det. Jag träffade honom senaste i torsdags då jag sov hos honom. I fredags sova han med någon annan jävla brud. Fattar ni vad som händer? Tog han tillbaka mig för att han inte klarade av att se att jag sakta men säkert började bli glad utan honom? Tog han då bara tillbaka mig för stunden, för att senare gör mig ledsen och besviken igen? Hur i helvete kan man som människa göra så här mot någon man en gång älskat av hela sitt hjärta? Jag som kan han utan och innan, men jag vet fan inte vad han håller på med nu. Är det någon som vet, så hör gärna av er och förklara för mig.

Jag vet bara en sak i mitt liv just nu. Det är att jag är värd något så mycket bättre. Jag är fan för bra för att må så här. Jag har världens lyckligaste tid med honom men det är bara en historia nu, jag får titta tillbaka på det vi hade och le. För i dagsläget ler jag tyvärr inte med honom, han tar bara mer energi än vad han ger mig. Man vill ju inte leva i ett förhållande där en ger och den andra bara tar? Det måste vara lika, på samma villkor.

Jag kämpade, jag försökte med allt jag hade för att vi skulle kunna lösa det här. Men du hjälpte mig ju inte och jag kunde ju inte fixa det helt själv. Det har varit svårt för både dig och mig och lämna det här, för det vi delar det delar inga andra i hela världen och det har varit värt mycket. Men våran enda utväg är kanske att vara ifrån varandra, jag vet inte? Jag vet inte hur jag ska avsluta det här egentligen. Jag är så arg och besviken på dig Victor Jegendal, vill egentligen bara slå och sparka massor. Men det skulle aldrig hjälpa, innerst inne känner jag fortfarande; LALO och jag vet att en del av mig nog alltid kommer göra det.

det jag kommer minnas av oss är bara det lyckliga