ATT PLUGGA
jag försöker plugga, jag verkligen försöker. men det går inte. jag har ingen ork kvar. inte alls.
det har varit så otroligt mycket i skolan nu på senaste tiden. mellan 2 prov och 2 läxor i veckan. jag har klarat allting, gjort varenda liten grej, lämnat in allt och känt mig stolt för det. det har varit en sådan tung period i mitt liv nu de senaste veckorna och att jag ändå har klarat allting i skolan känns så jävla bra. jag har verkligen inte missat en enda liten grej fasten jag ibland suttit med gråten i halsen på genomgångarna och jag skrev ner varenda litet ord som läraren sa var viktigt. jag har kommit hem, hem till ensamheten och hittat kraft till att sätta mig och plugga i timmar fasten mina tankar egentligen bara ville tänka på annat. jag gjorde det. jag klarade skolan när allt var som värst. jag fattar inte egentligen hur människan fungerar, hur jag fungerar. allt är så sjukt.
allt är långt ifrån bra för jag vet när allt är som bäst. jag är inte där än.. inte på långa vägar.
men det känns som jag är påväg tillbaka dit igen. men jag vet inte? inbillar jag mig kanske?
jag orkar inte i så fall. jag orkar inte hamna i skiten igen. jag har redan varit där tillräckligt
för denna gång. ibland önskar jag bara att allt aldrig skulle ha hänt, att du och jag fortfarande
räknade. och om cirka en vecka skulle vi varit på 17....
det har varit så otroligt mycket i skolan nu på senaste tiden. mellan 2 prov och 2 läxor i veckan. jag har klarat allting, gjort varenda liten grej, lämnat in allt och känt mig stolt för det. det har varit en sådan tung period i mitt liv nu de senaste veckorna och att jag ändå har klarat allting i skolan känns så jävla bra. jag har verkligen inte missat en enda liten grej fasten jag ibland suttit med gråten i halsen på genomgångarna och jag skrev ner varenda litet ord som läraren sa var viktigt. jag har kommit hem, hem till ensamheten och hittat kraft till att sätta mig och plugga i timmar fasten mina tankar egentligen bara ville tänka på annat. jag gjorde det. jag klarade skolan när allt var som värst. jag fattar inte egentligen hur människan fungerar, hur jag fungerar. allt är så sjukt.
allt är långt ifrån bra för jag vet när allt är som bäst. jag är inte där än.. inte på långa vägar.
men det känns som jag är påväg tillbaka dit igen. men jag vet inte? inbillar jag mig kanske?
jag orkar inte i så fall. jag orkar inte hamna i skiten igen. jag har redan varit där tillräckligt
för denna gång. ibland önskar jag bara att allt aldrig skulle ha hänt, att du och jag fortfarande
räknade. och om cirka en vecka skulle vi varit på 17....
Kommentarer
Trackback
