egentligen skriver jag som bäst när jag är så där jävla ledsen och är helt nere på botten. då bara springer fingrana iväg på tangenterna och känslorna vill bara bort från mig en stund. när jag sakta men säkert börja gå mot det ljusa igen vet jag inte vad jag ska skriva längre? det tar bara stopp. ingenting vill då ut ifrån mig känns det som. 
 
hur ska jag gör sen? sen när jag sprungit i mål, när jag kan skrika av lycka igen, vad ska jag skriva om då? kommer jag kunna beröra er genom bara mina ord när den tiden kommer? är det då jag ska berör er genom bara ord som handlar om allt det där lyckliga? kan man förklara hur lycklig man är egentligen? jag vet faktiskt inte. det är så mycket lättre att beskriva sorg och smärta. lycka måste man liksom vara med om för att förstå. man måste själv fått snudda vid den. den där bästa känslan i hela världen. den där oslagbara lyckan.